IFK Kristianstad – AIK, 26-22 (13-11, 13-11)

Handbollsligan, match 32
Solnahallen
18 mars 2019

Sista matchen innan slutspelet drar igång. IFK redan klara seriesegrare mot ett AIK som kände flåset i nacken från Hammarby IFsom vid vinst mot Karlskrona i kväll hade chans på att snuva AIK på kvalplatsen. Motivation slår klass är en gammal klyscha i handboll, och som det ligger en del sanning i. Men det hjälps inte, IFK ska bara vinna ändå. Så mycket bättre är IFK, och så mycket bredare är truppen. Visserligen saknas Philip och Stig-Tore, men IFK kommer ändå med sexton fulltidsproffs som ställs mot fjorton hemmaspelare.

Det börjar bra, IFK tar ledningen med 4-1 och AIK tar timeout efter 10 minuter. Stabilt försvar av IFK som också kommer till bra lägen framåt men bommar på tok för mycket. AIK kan gneta sig ikapp och lagen följs åt. Några olyckliga utvisningar i slutet av halvleken gör att AIK kan gå till pausvila med en tvåmålsledning, 13-11.

IFK kommer ut som ett nytt lag till andra halvlek och med tre raka mål på tre minuter vänder vi på tillställningen, ledning 14-13. Där och då känns det som att detta löser vi, men sen är det som förgjort. Fortsatt hyfsat bakåt, och AIK får ge upp sitt sju mot sex-spel eftersom det straffar sig med mål i tom bur. Men framåt är det nu allt annat än hyfsat med bortkastade bollar, och avslut från dåliga lägen. Ingen kyla i spelet när det som bäst behövs. AIK vinner även den andra halvleken med 13-11 och därmed slutar matchen 26-22.

Efter matchen delas medaljerna ut till IFK för serieseger, men det var inte direkt någon glädje varken bland spelare eller brandgul publik. Få medaljer efter en förlust mot ett bottenlag är inte en klockrent tajmad händelse.

Med facit i hand var matchen betydelselös även för AIK, eftersom HIF Karlskrona vände och vann stort mot Hammarby IF som därmed blev stannade kvar på nedflyttningsplatsen. Dessutom kom efter matchen beskedet från Liganämnden att alla lag utom Hammarby IF får elitlicens för nästa säsong, så de hade åkt ur ändå. Sen är det ju en annan fråga om elitlicens hade dragits in om de inte hade kommit sist, men det är nu endast en akademisk fråga.

Vi var en förhållandevis stor brandgul skara supportrar på plats i Solnahallen: Kristianstadbor i förskingringen, släkt och vänner till Viktor, Ludvig och Helge samt andra som råkade vara i närheten ikväll. Det är väl bra för handbollen i stort att det finns åtminstone ett lag från 08-land, men då får banne mig Stockholm med omnejd kliva fram och ta ansvar genom att bygga lite arenor som håller elitklass. Solnahallen är charmig och lite nostalgiframkallande, men inte elitmässig. Enda pluset (och det är ju i och för sig ett ganska stort plus) är att man kan köpa en stor stark i cafeterian, så klar en Åbro. Men ska man locka publik i dag krävs en modern Arena, och till den kategorien hör inte Solnahallen.

IFK tar 52 poäng den här säsongen. Inget dåligt resultat, det tredje bästa totalt i klubbens historia, och det tionde bästa i svensk handboll.

Endast sex förluster på 32 matcher är OK, men inte att två av dem var mot seriens två sämsta lag.

Nu lägger vi vår åttonde totalt, och femte raka, serieseger bakom oss. Den ger oss hemmafördel hela vägen till SM-finalen. En hemmafördel som vi uppenbarligen inte ska förringa med tanke på dagens match. Men vi avvaktar med finaldiskussionerna utan vi kör vidare på en annan klassisk sportklyscha: en match i taget! Nu närmast väntar Redbergslids IK hemma på fredag, alla till Arenan för

NUUUUU KÖÖÖÖR VIIII!

/Daniel Sirensjö