Slut på det roliga

IFK Skövde – IFK Kristianstad, 23-22 (15-12, 8-10)

Semifinal 3
Arena Skövde, publik 0
24 april 2021

Slut på det roliga, inga fler matcher den här säsongen.  Vi förlorar mot ett bättre lag, men det hade så klart varit skönare att i alla fall vinna någon match, och förlängt säsongen och hoppet lite till. Jag kommer aldrig att bryta ihop efter en jämn match där vi krigar ändå in i kaklet, och det gör vi verkligen ikväll.

Underläge med fem i både första och andra halvlek, ändå vänder vi på tillställningen och tar ledningen i matchen. Tyvärr lyckas vi aldrig ta en tvåmålsledning, och sista kvarten görs totalt i matchen blott 5 mål. Sista 8,5 minuterna endast ett, och det är Skövdes segermål med tre minuter kvar. Små marginaler som avgör.

Trist att Adam slutar sin sejour i IFK med ett felaktigt rött kort tidigt i matchen. Märklig situation där domarna så långt konsekvent vägrat att dela ut någon utvisning, utan bara kört med varningar. Helt plötsligt halar de fram det röda. Hoppas de går igenom sina matcher i efterhand för att  lära sig av sina misstag. Sen är det märkligt att de kan ta sådana tunga beslut på vad de uppfattar under någon tiondels sekund. Tekniken finns, och det borde vara obligatoriskt att se en repris på situationen innan beslut om direkt rött kort tas. Och att få en repris var inga problem i kväll! Jag blir tokig på dessa repriser när spelet är igång. IFK väntar inte på klartecken från sändningsledningen att starta anfallet, utan det är full fart framåt direkt. Vi missar Albins kvittering till 1-1 för att de vill visa 1-0-målet igen! Det var inte lika illa idag som i matchen mot SC Magdeburg i tisdags, där de efter varje mål körde repriser från tre olika vinklar följt av en närbild i några sekunder på målskytten. Samtidigt som man hör att matchen är i full gång. Suck!

Det var inte ikväll vi åkte ur SM, det var hemma i Arenan där vi förlorade tungt med fem mål. Vi hade kanske inte nått final även om vi vunnit ikväll, men det hade förlängt säsongen några veckor till. Försäsong i april är tradigt, och vissa lag fick försäsong redan några dagar in i mars. Framöver ser det lite ljusare ut,  istället för att vänta till september får vi tävlingsmatcher redan i augusti. Då drar äntligen Svenska Cupen igång med ett gruppspel. Kul! Hoppas det blir ett lyckat koncept, och något som klubbarna satsar på. Med en plats i någon Europa-cup i potten, men framför allt för ärans skull, bör en seger där vara något att sträva efter. Med en finalhelg framåt våren med ett Final 4 med semifinaler på lördagen och final och bronsmatch på söndagen kan det bli en stor handbollsfest. Min förhoppning är att nästa steg blir att serien förlängs till slutet av maj, och där seriesegraren vinner SM-guld. Vinner man en lång serie från september till maj så är man rikets bästa lag. Slutspelsfebern då, undrar ni. Ja, den får vi ju i Svenska Cupen! Och vi hade fått en lång säsong för alla lag. Det kan inte vara bra för handbollsintresset i landet att säsongen bara är sex månader för de flesta lagen. Och det måste vara hur trist som helst för spelarna att ha lika lång försäsong som tävlingssäsong. Så gör som Tyskland, ge mästarbucklan till seriesegrarna och en buckla till cupsegrarna! Så länge vi inte delar ut guldet till seriesegrarna tycker jag också att vi kan göra som handbollens moderland, Danmark. Där spelar de en bronsmatchserie, mellan lagen som förlorade sina semifinaler. Det kommer ju att ske i Svenska Cupen! Handen på hjärtat, visst hade ni taggat igång på en serie i bäst av tre mot LUGI om en bronsbuckla! Jag hade i alla fall gjort det. Titta bara på fotbollen, där en av Sveriges allra största idrottstriumfer genom tiderna är bronset i VM 1994! Att de inte har det EM fattar jag inte, UEFA hade ju sålt hyfsat mycket reklam i sån match. Sen ska vi ju inte överdriva som i handbollens VM och EM där det ska köras placeringsmatcher ända ner till näst sista och sista plats.

Vi kan inte räkna med SM-guld varje år, eller ens en finalplats. Men däremot hade en missad semifinal varit underkänt. De två första säsongerna i Elitserien kvalade vi oss kvar, men sedan 2012 har vi nått semifinal varje år (förutom så klart förra året när slutspelet ställdes in). Så jag ger IFK godkänt för den här säsongen, att vi kom sexa i serien är helt ointressant som upplägget är nu. Semifinal i slutspelet och kvartsfinal i EHF European League är bra, även om vi retfullt snubblade på sista tröskeln innan den stora festen SM-final respektive Final 4. Det som svider mest är faktiskt att det finns ingen jag hade unnat en SM-final, eller rent av ett SM-guld, mer än mannen med det största brandgula IFK-hjärtat av alla, Uffe Larsson! Stort tack Uffe, för att du än en gång klev in för att styra upp skutan från bänken!

Till hösten är IFK tillbaka, och med nummer 8 tillbaka i Arenan kommer vi att bli ostoppbara!

Finalen går nu helt rättvist mellan de två bästa lagen den här säsongen. IK Sävehof som gått som tåget i vår, och IFK Skövde som spelat med en stor trygghet. Förra året var det upplagt för Skövdes första SM-guld, innan säsongen helt abrupt tog stopp för alla innan ens serien spelats klart. De får nu chansen till guld, och som ett av blott två lag med över 1000 poäng i maratontabellen som aldrig vunnit SM är det på tiden. Och så klart håller vi lite extra på ”vår egen” Richard Hanisch. Känslan är dock att Sävehof tar det, men det ska ju spelas om det också.

Men någon får väl ändå avgå efter IFK Kristianstads sorti, så jag får ta den kulan. Detta blir min sista blogg. Slut på det roliga också. Den första skrev jag för Södra Kurvan redan 2014, och den allra första var efter hemmasegern mot Ystads IF som avrundades med att Dan Beutler fick sparken för att han kritat på för spel med något lag från Iran mitt under IFKs säsong trots ett korrekt nej från klubben. Det har varit hur kul som helst (för det mesta) att skriva om varje match. De matcher som inte var så kul att skriva om fungerade istället bloggandet som terapi. En tung förlust försvann snabbt efter att ha skrivit av mig. Skrivandet har varit enkelt. Det räckte att sätta rubriken, sen kom texten av sig själv. Men på senare tid har det varit tyngre att skriva, och jag känner att skrivandet har gått på tomgång. Det är dags att lämna över stafettpinnen till en ny kraft! Vem det kan tänkas bli har vi ingen aning om, men kanske just DU känner dig dig manad att kliva fram!? Jag lovar, det är hur kul som helst! Du behöver inte ta hänsyn till så orelevanta saker som fakta och objektivitet. Det viktigaste är att förmedla känslan i matchen. En känsla från en supporter som skriver för supportrar, och gärna då med fokus på det positiva. Vill man läsa ett rent  matchreferat finns det utmärkta sådana i Kristianstadsbladet (vi är verkligen lyckligt lottade med en lokaltidning som i alla år troget och gediget bevakat IFK). Det kanske finns flera som kan tänkas kliva fram för att turas om uppdraget? Det är ju bara att läsa de social medierna efter en match för att konstatera att där finns många som gärna gör sin röst hörd efter varje match. IFK engagerar!

Vad har varit bäst under dessa 7 år som bloggare? Ja, de fyra SM-gulden väger ju tungt. Svårt att plocka ut något enskilt av dem, men det första när Super-Mackan gör elva mål innan han drar till utlandet, vi vänder tremålsunderläget i andra halvlek, och bryter en 62 år lång guldtorka har en speciell plats i alla brandgula hjärtan. IFKs resa genom Europas finrum har också varit spännande att skriva om. Den börjar en höstdag 2015 i Arenan med en överkörning mot AG Köpenhamn med 33-26, och vi visar den dagen att vi är ett namn med räkna med i Europa. Vad har varit sämst? Skulle varit enkelt att säga den snöpliga finalförlusten 2013 i Scandinavium med mål i sista sekunden efter att tappat en stor ledning efter bollen i ögat på Lucau. Men har man följt IFK sedan 1982 bryter man inte ihop för ett SM-silver. Ett sådant var det nog ingen som trodde på när vi mötte Hylte i division 2 i Örnahallen 1999, eller när konkurshotet hängde tungt över oss 2001. Så svaret blir att inget varit varken sämst eller dåligt. En dålig match eller säsong (eller tre) ökar bara glädjen när framgången kommer åter.

Jag kommer såklart att fortsätta att följa IFK i vått och torrt. Twitter finns ju kvar, och jag kommer fortsätta att skriva texter inför matcher så länge IFK så önskar. Djupdykningen i statistiken kommer att fortsätta bakåt genom åren. Just nu har vi nått 1999, men målet är såklart att få med alla tävlingsmatcher sedan 30-talet.

JAG ÄLSKAR IFK!

/Daniel Sirensjö

 

Lämna ett svar